lördag 15 oktober 2011

Contra Agnosis

Agnostisk ateism betyder att man inte vet säkert om det finns gudar; och därför saknar tro. Hur vet man att man "nog inte" kan ha kunskap om gudar?

Det känns som det stipuleras en utsaga i agnosticismen; "vi kan inte säkert veta något (om Gud)", utom detta att vi inte kan säkert veta något (om Gud).

Om man ska finna en position med "avsaknad av tro" som rimlig; måste man ju kunna argumentera varför man inte kan ha någon kunskap här. Att bara säga att denna position är "untouchable" är väl att måla in sig i ett hörn!

Ta ett konkret exempel. Kalle lever utan samliv. Han tror inte på att ha sex. Han vet inte säkert om det finns något i det där. Och han antar att det för honom inte går att ta reda på om det finns något i sexualiteten. Han är agnostiskt asexuell. Är detta en neutral position. Kan detta anses vara omöjligt att kritisera?

Samma sak om jag tror att kärlek, sanning och näringsrik mat nog finns; gör inte mig mer skyldig (alltså större bevisbörda) att bevisa dess existens mot de som vägrar tro att sanning, näringsrik mat eller verklig kärlek existerar. Matvägraren, sanningsrelativisten och kärleksagnostikern har minst lika stor skyldighet att redovisa skälen för sin tro...

Om jag däremot skulle tro på tomtar, har jag bevisbördan (jag tror på något objekt som ingen kan se i denna världen; och som ingen egentligen haft skäl att tro på; till skillnad från Gud som det finns skäl att tro på och som inte existerar som ett objekt i den fysiska världen).



Jag tror det finns många likheter mellan religion och mat (och sex).

Låt mig göra en liknelse.

Det kommer en man från mars till Stockholm (händelsen är inte verklighetsbaserad :-) ). Han går runt i gamla stan. Först passerar han en grekisk resturang, sedan en turkisk, därefter en italiensk o s v.

Efter två veckor, har han bara ätit en gång. Varför; jo för han fick diaré på den grekiska restuarangen...

Det mest logiska är då att matvägra?


Agnosticismen menar att det enda logiska är att vara ateist! Vi lever i en värld, där folk är obotligt religiösa (en andlig hunger). Det finns massor av maträtter (religioner) och restuaranger (samfund). Men eftersom det finns så många så vägrar jag äta och sitter och häcklar restuarangernas utbud och maträtternas komposition. Detta låter inte logiskt!

Ännu mindre logiskt är det att säga att jag vägrar äta, för att jag hade en dålig matupplevelse. Att personer får sådana, då det hör till livets villkor; därav kan man inte dra slutsatsen att "all mat = ont"!

Elller att mat är så komplicerat. "Sist jag försökte äta; läste jag innehållsförteckningen". Den var lång och vetemjölet vet jag inte varifrån det kom. Var det ekologiskt eller kom det från vietnamesiska blyförgiftade åkrar? Kan jag lita på att det inte fanns för mycket E145? Är pulvermjölken verkligen näringsrik? JAG VET INTE; alltså vägrade jag äta! Det vettigaste verkar vara; eftersom mat är komplicerat, så sätter jag mig in i vad som är bra mat och väljer att äta näringsrikt i en trevlig gemenskap, med goda kryddor och gott vin! Inte att jag vägrar!


Agnostiker (eller ateister) har inte en neutral och en allenarådande logisk position. Den är ett undantag, som bekräfttar reglen att normalmänniskan behöver någonting mer än ensamheten (ur ett andligt övernaturligt perspektiv).

Min tro är att ett fullödigt liv innehåller andlighet, tid för dig själv i tystnad, gemenskap med andra och meningsfullhet i ditt värv. Att flera delar saknas i många moderna svenska liv; gör bara mig mer övertygad om att vi lever i en märklig tid. Kierkegaard fick frågan; vad skulle du rekomendera mänskligheten om du bara fick rekommendera en sak. Svaret blev tystnaden!

Åsikter som att de som tror de funnit ett bra matställe, är överelitistiska eller neurotiska eller sjuka; säger mer om fattigdomen i den egna positionen; enligt min mening.

Ovanstående liknelse haltar på många plan, men jag tror den säger något... Hoppas någon kan ge konstruktiv kritik...

PS! Kan tycka att den empistemologiska diskussionen om vetenskap och tro också går att applicera här. Vetenskap är som vatten; den behövs, men den funkar inte i längden om du inte har vissa grundantaganden (tro/mat). Alla måste ha grundantaganden (mat). Vi litar på att vissa saker stämmer (tro). Men en utgångspunkt som är ateistisk är kunskapsförstörande (t.ex. logisk positivism). Hur kan vi lita på något om allt är fysik/kemi? Om vi inte vet att naturen har ordning; varför bedriva naturvetenskap... Om moral/etik bara är mänsklig konstruktion; hur kan vi då tala om moral? Att bara leva på vatten (vetenskap) ger ingen fast föda. DS!

PS2! Tänkte slänga ur mig två tankar till. Ateistiska (vatten-)kulturer skapar enormt religiöst hungriga miljöer (t.ex. postkommunistiska Sovjet eller dagens Kina). Tror man inte på Gud, kan faktiskt folk börja tro på precis vad som helst; t.ex. Partiet (t.o.m. SAP)! Postkristna (matförgiftade) miljöer skapar ateister (1700-talets Frankrike eller dagens Svedala). Det är inte alltid så här, men trenden finns nog där ur ett större och längre perspektiv. Äta bör man, annars dör man (som kultur/civilisation). Äta gör man ändå dör man (men vad händer sen)? DS2!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar